Tuss

... jag är trött på jantelagen, att man inte ska få kunna säga när man tycker om sig själv, eller att man älskar sitt liv. För det tas som att man är egocentrisk och bara ser sig själv i första rummet. - Och vad är det EGENTLIGEN för fel med det? Det är väl bra att man känner så om sig själv, under vissa gränser såklart - men fortfarande.

Jag har inte alltid haft det så ljus, så lätt på vägen. Jag har har mörka dalar och krokiga vägar fram i många utav mina år och knaprat medicin, det är inte förens nu som vägen blir lättare att vandra, allt är ljusare och ljusare.

Då vill jag kunna känna att jag KAN säga det. Och just nu är mitt liv precis sådär som jag vill ha det. Jag har världens bästa familj, jag älskar mitt jobb och jag kände lite speciellt i dag när jag cyklade ner til jobbet att - mitt jobb är fan nästan mitt liv, eller iallafall det som formar mig - och känslan var skön. Tror inte alls jag skulle vara lika glad utan det. För ingen förstår... det är inte bara jobbet i sig... det är folket, det är kollegorna, det är intresset, det är att dela energier med varandra och göra det man brinner för.

Folk tycker att det är jobbigt med min positivitet hela tiden, att jag oftast är så glad och sprallig. JA, jag är det... och jag tänker vara det. Men självklart har även det en baksida. Självklart har jag också nedgångar ibland, det är ju bara helt mänskligt.

Sitter just nu i min soffa, i min otroligt mysiga lägenhet... det är mörkt, jag har tänt en massa värmeljus och jag lyssnar på Uggla i högtalarna.... tänker på mitt liv och känner..... jag mår bra såhär. - Visst, det är ensamt som fan om kvällarna, och visst, jag saknar en del saker....MEN, jag är rätt nöjd. För jag mår bra.

.... och DET.... har varit en lång resa hit.

Puss från Tuss!