Tuss

Jag kan hata med mig själv att jag älskar mig i folk, och lever med dem några år och sen alltid blir den som får hjärtat krossat, i enstaka fall har jag varit den som sårat och krossat hjärta. Men hur länge ska detta pågå? Ska jag hitta nån ny leva några år och sen tar det slut, hela tiden? är det så mitt liv ska bli?

Jag vill bara vara lycklig, hela tiden. ( Ska det vara så svårt?) Utan att bråka med folk om ex, eller folk man varit inblandad med (på DET sättet) eller vänner man inte får träffa osv.... ska den resan aldrig ta slut? Ska det bli så i varenda förhållande, från kanske inte mig utan från den personen jag är tillsammans med då? Ska jag alltid få se mitt liv spegla, ena stunden i mig sen i den andra osv...

Jag blir så förvirrad. Igår var det en så skön känsla att få "rensat luften" och idag känner jag mig helt låg och tappar hoppet om kärleken. Blir så trött och less på att det finns svartsjuka, att man kan störa sig på någons liv så mycket, på det man har gjort när man var ensam. När det bara var JAG. Ska man få leva med detta hela livet?

Jag är helt fundersam, och osäker på allt just denna minut. Jag som var så säker på mitt liv och allt som hände i det.

Det gör bara ont nu, om jag ska vara ärlig.

Vad händer nu då?

Puss från Tuss!