Tuss

Jahaja, så vaknade man upp och allt man känner är separationsångest och inser att hela ens liv har förändrats fortare än jag hunnit reagera. Lyckas jag få det att funka? vart ska man börja? Allt är ett enda stort kaos, och mina känslor flyger omkring utanför min kropp så jag vet inte vad jag ska känna ens.

Jag känner för att säga till mina sk. vänner... De som inte hälsar på hos mig nu när jag flyttat, behöver fan inte höra av sig till mig något mer sen!!! För det är så lätt att säga "ja men när du flyttat så kan vi göra ditt och datt" osv... men inte en jävel av mina vänner har hälsat på än, eller ens hört av sig. Jo, Ebba... men ni andra då?

Hatar ensamheten. Rädda mig ifrån den tack? Förstår inte vad ni tycker är så skönt med den.

Blickar framåt åt sommaren! Så kanske jag klarar det ändå.

En puss från Tuss.