Tuss

Blädag. Så mycket besvikelser, bråk, och skit. Jag orkar inte! Jag mår jättedåligt och jag känner att jag kvävs, allt omringar mig och jag känner hur jag försvinner ner i mellan mjuka väggar av någonting, faller neråt... jag känner mig som en korv som stoppas ner i ett såntdär korvbröd, stoppbröd typ. KVÄVS.

Jag står inte ut med mig själv, och den här gången kan jag inte fly ifrån mig själv, för det förföljer mig var jag än går! hur långt ska det behöva gå för att det ska bli ett lugn? Det känns typ som när  man är jättekär i någon och så gör den slut med en utan förvarning,eller som när någon dör hastigt ifrån en utan att man hinner säga adjö..... känslan...


jag behöver nog medicin, eller något.
varje dag är tuff som fan, och nu har jag slutat äta.
Bra, Josephine, verkligen.

I wanna run away.............
Drar till någon jag kan prata med, någon som inte behöver säga ett ord, utan förstår ändå. (Dessutom saknar jag DIG)
Tjao.