Tuss

Ibland blir jag fundersam. Känner du verkligen det du säger till mig att du känner för mig, eller känner du inte alls så, egentligen?

Jag vill inte gå sönder mer, igen... Jag blir förvirrad och lite rädd. Vet inte vad jag vågar känna själv... fast jag vet vad jag känner inom mig.

Fan också :/

Nåja, nu vill jag sova.
Puss från Tuss!

Nu har jag varit dålig sedan allt började i lördags. Då svällde min ena halsmandel upp och blev stor, och jag hade ont i halsen hela dagen, senare på kvällen blev det vit beläggning på den, och det har jag gått med ända sedan dess, febern kom på söndagen och inte förens i tisdags fick jag medicin för detta, - det var halsfluss.

Eftersom det smittar 3-4 dagar efter att man påbörjat antibiotika så fick lilla jag stanna hemma. Vill absolut inte smitta ner mina hjärtan på jobbet! Och det var väl lika bra för jag har inte mått så bra heller, huvudvärken och halsontet har varit kvar och jag har varit otroligt svag, har vilat varje dag nu... och det är både skönt och otroligt tråkigt... längtar nu till att få gå och jobba i morgon! Saknar mina kollegor och mitt jobb så himla mycket!!

Från i morgon så ska jag inte smitta längre, och det känns så härligt, men jag måste säga att det är inte alls speciellt kul att käka jättestora antibiotika tabletter, speciellt inte när man har svårt att svälja såna. Jag gör det bästa jag kan.

Idag mår jag bättre, fortfarande seg och har huvudvärk, men halsen känns mycket bättre, hoppas bara att svullnaden ger sig snart, det vita är iallafall borta!

Läste att det ska vara nyttigt att ta en lite kortare promenad när man varit hemma med halsfluss. Tror det kan göra mig gott. Men först ska jag vänta tills klockan blir tre så jag kan ta min medicin först.

En dag i taget.... det är vad jag lever efter.
Blir bäst så.

Puss från Tuss!

Var ett tag sedan jag skrev något inlägg. Det har varit så himla mycket senaste tiden. Och ojoj vad jag inte orkar skriva om det.

Nytt år, nya möjligheter är mitt motto för i år.

Började bra iallafall, sen började jag känna mig värdelös och bortglömd. I detta slutade jag äta och försöker nu arbeta mig upp till mig själv igen. Det är kämpigt och jag önskar jag slapp leva ensam och ta itu med detta ensam också. Tror det ibland är menat att jag ska vara ensam, av nån anledning.... lära mig nått? Eller hitta mig själv? - Men samtidigt så är det så otroligt ensamt och jag saknar närhet av en hand att hålla i. En smekning på kinden och en kyss på mina läppar när jag kommer hem efter jobbet och när jag går och lägger mig. Saknar de där orden som berör en djupt in i själen och som får ens hjärta att slå lite snabbare. Det där ruset i kroppen när man ser varandra och glädjen av att vara med varandra. Tror nån förstår...

När är det min tur? På riktigt... inte bara för en stund, utan för en längre tid, helst hela livet. Jag orkar verkligen inte vänta, vill ha det där nu, allt... och jag vill våga säga att jag är lycklig på alla sätt. Och jag är lycklig. Men det fattas... den där viktigaste biten liksom. - Eller gör den det? ;)

Usch vad jag babblar på.... Det jag vill säga är: - Jag orkar inte vara rädd för vad framtiden har att ge mig längre, tänker våga släppa in det som kommer.... MEN jag tänker inte låta någon såra mig. Och jag tänker absolut inte låta nån läsa av mig som en lösaktig person. För det är jag verkligen inte. Tänker inte låta nån tänka med könet, inte när det kommer till mig iallafall... jag är värd mer än så.

Nu är det helg iallafall, jag är ledig och jag tänker njuta av varje minut av den. Och utav allt som helgen kommer innehålla. <3 Vet att jag kommer få en mysig helg. Med ett leende på läpparna.

Vi hörs snart igen.
Puss från Tuss!